ur: I en annan tillvaro

Höga hästar och styva linor En miniatyressay om faran av och riskerna med användandet av klichéer och schabloner i det litterära språket

Det kan för en författare ha sina randiga skäl och rutiga orsaker att vid närmare eftertanke och efter moget övervägande inte lämna någon möda ospard för att slå in öppna dörrar i akt och mening att visa sig på styva linan och föregå med gott exempel när det gäller att dra alla vid näsan och slå blå dunster i ögonen på läsaren för att mot bättre vetande bränna sina skepp och rubba hans cirklar.
Det gäller att inte falla i farstun utan att hålla fanan högt, alltid komma ner på fötterna och göra en dygd av nödvändigheten för att om möjligt åstadkomma en syn för gudar.
Men när förändringens vind har slutat blåsa måste man ta sitt förnuft till fånga, falla till föga och inte bli från sina sinnen utan lägga band på sina känslor eller krypa ur skinnet om man ska kunna hålla sig flytande och ha ryggen fri, syna sakerna i sömmarna, kanske släta över med hartassen, ta saken kallt och gå den gyllene medelvägen om man inte ska hugga i sten - eller stå sitt kast och låta allt ta en ända med förskräckelse. Ordet är, i bokstavlig bemärkelse, en droppe i stavelsehavet. Allt står i vida fältet.
Vem, med huvudet på skaft, hittar den springande punkten och vet var skon klämmer? Måste man snabbt göra slag i saken och stryka över och gå vidare, ta det onda med det goda utan att veta vad den högra handen gör med den vänstra och skära allt över en kam? Man vet till slut varken ut eller in. Det räcker inte att röra upp himmel och jord. När det kommer till kritan finner man att man inte kan föra någon bakom ljuset, sticka under stol eller gå bakom ryggen på någon, att man är ute i ogjort väder, måste hålla sig på mattan och tänka på refrängen, ta sitt pick och pack och följa minsta motståndets lag och låta rättvisan ha sin gång. Man trampar i klaveret, springer benen av sig och låter sig ses över axeln men drar ändå det kortaste strået och tappar koncepterna med badvattnet. Man väcker en storm av förbittring, blir en källa till förargelse och ett rov för stridiga känslor. Man hänger med huvudet, kör huvudet i väggen, darrar på
manschetterna och är räddningslöst förlorad. Man får sin beskärda del av alltsammans men bär motgången som en man. Ens stund är kommen. Men stundens ingivelse! Åter höjer man sig över allt tvivel, sätter sig på sina höga hästar, visar sig på styva linan, beskriver sina rubbade cirklar, går från klarhet till klarhet, sätter kronan på verket, säger det förlösande ordet och blir värd sin vikt i guld!